Historiska platser

Broarna över Kemi älv

Före kriget var broarna över Kemi älv sevärdheter som gjorde intryck på turister från när och fjärran. När den tyska armén retirerade under Lapplandskriget, förstörde den broarna i oktober 1944. Därefter ersatte kraftverket i Isohaara och bron vid dess dam broarna. 

Att ge Lappland en järnvägsanknytning till resten av Finland i början av 1900-talet innebar ett enormt byggnadsarbete. Järnvägen krävde att tiotals broar byggdes under förhållanden som på sina ställen var mycket svåra. Att korsa Kemi älv var en av de mer krävande arbetena eftersom de höga bropelarna behövde byggas även under vinterns köld. Bron över Isohaara har en spännvidd på 125 meter och var på sin tid Finlands längsta valvbro med ett valv. Vähähaarabron hade fem valv och var 270 meter lång. 

Den nya tillfälliga järnvägsbron över Kemi älv stod klar 1946 som en del av byggnadsarbetet för Pohjolan Voimas kraftverk vid Isohaara. Kraftverket stod klart 1949. 

Striderna i Kemi 1944

Under fortsättningskriget var uppskattningsvis 200 000 tyska soldater stationerade i Lappland. Då striderna började fanns det en knapp division tyska trupper i Kemi. Villkoret för vapenstilleståndet med Sovjetunionen var att tyskarna skulle lämna Finland inom två veckor. Då Lapplandskriget startade var Kemi nästan helt under tyskarna. Specialavdelning Pennanen som även är känd som Luttos män hade stationerats för att skydda bara de viktigaste industrianläggningarna.  

Striderna i Kemi startade 1 oktober 1944. De finländska trupperna intog snabbt ön Ajos och fortsatte till Kraaselibron som tyskarna återtog redan under morgonen. Tyskarna intog sina positioner i Karihaara. Krigstillstånd rådde i Kemi. Efter fyra dagars väntan kom 15:e brigadens stridsavdelning Ojala till Pennanens bistånd. Avdelningen attackerade Veitsiluoto vägskäl och nådde snabbt Ruonanoja. Brigades huvudstyrka kom till Kemi följande dag. Därefter gav brigadens befälhavare överste August Kuistio befallningen om anfall. Anfallet som började på östra sidan om staden blev en överraskning för tyskarna som nästan blev omringade. Finländarnas mål var att inta flygplatsen och broarna över Kemi älv men försöken till trots lyckades tyskarna förstöra dem. 

Striderna i Kemi anses ha upphört 8 oktober klockan 10 då tyskarna sprängde broarna över Kemi älv. Staden led stora skador under striderna. Tyskarna försökte förstöra stadshuset men det stod kvar. Industrianläggningarna skadades under tyskarnas störtbombningar. Karihaaras ståtliga skolbyggnad i trä förstördes helt under striderna. Även många affärs- och bostadsbyggnader förstördes.  

Branden i Lukuhuone

Medan staden ännu utvecklades var Kemis första betydande offentliga byggnaden Lukuhuoneen talo (läsesalshuset) i korsningen av Yrjönkatu och Nahkurinkatu. Tvåvåningshuset i trä ritades av länsarkitekten A. Tötterström och stod klar 1896 och var den tidens allaktivitetshus. Det var tänkt att stadens ämbetsverk och folkskola skulle inhysas i byggnadens nedre våning. På övre våningen skulle det finnas lokaler för en restaurang och en festsal. Även stadsborna spelade en stor roll i byggandet eftersom den delvis finansierades med vinstmedel från spritförsäljningen.  

Under årens lopp var ordningsrätten, magistraten, rådstuvurätten, drätselkammaren samt stadens bibliotek och läsesal inhysta i huset och på grund av det sistnämna kallades huset även för läsesalen. Dessutom var skolorna Kemin porvariyhteiskoulu och Kemin suomalainen yhteiskoulu inhysta i byggnaden. År 1930 beslutade man att renovera huset till stadshus för Kemi.   

Lukuhuonehuset hann inte vara stadshus särskilt länge. Byggnaden förstördes vid en brand 13 februari 1931 och med den brann även stadsfullmäktiges, magistratens och rådstuvurättens dokument upp.

Strejken i Kemi och den blodiga torsdagen

Efter krigen försökte man förbättra träförädlingsindustrins exportmöjligheter med hjälp av två devalveringar som medförde en höjning av priserna på konsumtionsvaror och högre levnadskostnader. På våren 1949 krävde flera fackföreningar löneförhöjningar. Från arbetsgivarsidan och regeringen bemöttes dessa krav med krav om lönesänkningar. 

Bakgrunden till strejken i Kemi var socialministeriets löneavdelnings krav om att ackordslönerna för trähanterarna i Kemi Oy:s fabrik i Pajusaari skulle sänkas med 30–40 procent. Strejken vid fabriken i Pajusaari började 1 juli 1949. Till att börja med berörde strejken de 260 trähanterare för vilkas ackordslöner man hade krävt sänkning. Snart sällade sig arbetstagarna vid avskiljningsplatsen vid Kemijokisuu, sågverket i Karihaara och Kemi hamn till strejken. Antalet strejkande uppgick till flera tusen. 

På grund av den långa arbetskonflikten arrangerade de strejkande stora demonstrationer vid bolaget Kemis huvudkontor i Karihaara. Situationen hotade snabbt explodera då man med hjälp av strejkbrytare började flotta timmer igen vid avskiljningsplatsen längs Kemi älv den 18. augusti. De strejkande svarade med en stordemonstration, med målet att marschera till arbetsplatsen vid Jokisuu. Beväpnade poliser stoppade de nästan tre tusen demonstranterna i östra änden av bron vid Vähähaaras damm. Efter det resulterande handgemänget försökte fyrtio poliser stoppa arbetartåget genom att skjuta varningsskott. En av demonstranterna, Felix Pietilä, träffades av ett skott och dog. Dessutom skadades många av de strejkande i det efterföljande kaoset. Anni Kontiokangas som hade gömt sig undan skottlossningen under en lastbil, krossades till döds då lastbilen startade. 

Tills vidare är denna sammandrabbning som även är känds som den blodiga torsdagen i Kemi, Finlands enda politiska sammandrabbning som har krävt människoliv. Under kravallens efterspel åtalades 127 strejkande och 63 dömdes för revolt till olika långa tukthusstraff. Poliserna fick ansvarsfrihet utan dom. Senare i augusti återställdes bolaget Kemis produktionsanläggningar till den nivå de hade haft före strejken.