Kulturmiljöer

Med kulturmiljö avses ett värdefullt byggnadsarv, landskapsområde och därtill hörande landskapssevärdheter och fornlämningar. I Kemi finns de kulturmiljöer som är av nationellt värde i själva centrum samt i förorterna och i gränsområdena. 

Rutplansområdet och kyrkoområdet

Området kring Kemi kyrka är den enda stadskärnan i Lapplands län som byggdes enligt rutstadsplanen som användes under 1800-talet. Strukturen där staden har delats upp med esplanader är fortfarande tydligt skönjbar i stadsbilden. Kyrkan från början av 1900-talet och skolbyggnaderna i närheten som är från förra sekelskiftet fram till 1950-talet, utgör en betydande helhet med offentliga byggnader i stadens centrum. Bostadshusen som finns kvar vid esplanaderna och hamnområdet från segelskeppsperioden speglar stadsbyggandet kring förra sekelskiftet.

Fabrikssamhället i Karihaara

Fabrikssamhället i Karihaara är en viktig plats för norra Finlands industriella historia. Området visar upp ett betydande skogsbolags (Kemiyhtiö 1893–1991) inflytande i Lappland och bolagets möjligheter att svara på de olika personalgruppernas behov av bostäder och service i sin egen byggnadsverksamhet under 1900–1950-talen.

Busstationerna i Lapplands centralorter, Kemi busstation

Efter andra världskriget var återuppbyggnaden av busstationerna i centralorterna för Lapplands busstrafik, Kemi, Rovaniemi och Sodankylä, ett betydande projekt och fenomen i vårt land. Busstationen i Kemi stod färdig i början av 1960-talet och ligger i närheten av stadshuset och järnvägsstationen. Inom regionen är stationen en av de första moderna trafik- och servicelokalerna

Lapplands flottnings- och skogshyggesbaser, sorteringsområdet i Myllyniemi

Skogsområdena och älvdalarna i Lappland kännetecknas av byggnader vid skogshygges- och flottningsbaserna samt andra strukturer som har samband med flottningen. Flottningen blev vanligare under 1890-talet och fortsatte i Kemi älv fram till 1991. Den blomstrande flottnings- och storhyggesperioden och den tidens variation syns i barackherrgårdar, flottningspörten, flottningsdammar och timmerrännor samt i timmerflyttningsanordningar och sorteringsområden, från Lapplands skogsområden ända ut till kusten.

Sorteringsområdet i Myllyniemi är en av de största sorteringsplatserna i Europa och det mest betydande området inom Kemi älvs flottningshistoria. Verksamheten fortsatte fram till 1991. Det finns fortfarande många olika byggnader som har samband med sorteringen, från bostadsbyggnader, matsalsbyggnader och läsesalar till smedjor, verkstäder och båthus.

Fiskehamnarna och fiskebaserna vid Bottenviken, Valkiakari, Kuivanuoronkrunni och Selkä-Sarvi

Efter att 1700-talets centrala fiskebaser blev kvar i Sverige efter 1809 har Saarenkrunni och Pieni Valkeakari framför Kemi varit de största fiskebaserna på den finska sidan av Bottenviken.

Bland de enskilda öarna har Selkä-Sarvi länge varit en fiskebas nära svenska gränsen. På ön finns Ailinpietis fiskestuga som är en unik representant för 1800-talets fiskebarackstradition. Det finns många olika slags inhuggningar på öns stenar och klippor, allt från bomärken och datum till kompassrosor.

Vattenområdet som är fullt med grund ingår numera i Bottenvikens nationalpark och har varit fiskeområdet för strömming och lax i flera århundraden. Öarna i området har använts som säsongsbetonade baser för fiske och jakt ända sedan de steg upp ur havet i samband med landhöjningen. Den kraftiga landhöjningen över seklens lopp syns även i hur baserna har byggts upp. Flera fiskerelaterade konstruktioner, iskällare, nätställningar och fiskestugor finns bevarade på öarna.

Kraftverket vid Isohaara och kraftverkssamhället på Vallitunsaari

Pohjolan Voima Oy:s kraftverk vid Isohaara, med sin bro över dammen och sitt kraftverkssamhälle, är ett av storprojekten inom återuppbyggnaden av Lappland. Kemi älv är den huvudsakliga floden i norra Finland. Detta kraftverk var den första utbyggnaden av vattenkraft i landet och är arkitektonisk planering av högsta klass. Kraftverket och dess samhällen bildar ett monumentalt landskap i Kemi älvs mynning och visar hur Lappland återuppbyggdes och hur energiekonomin utvecklades.

Österbottens strandväg, Kemi

Österbottens strandväg är en av de viktiga historiska väglinjerna i Finland. Landsvägen utvecklades från en ridväg under 1600-talet och gick från Åbo till Stockholm över Bottniska viken. Strandvägen har varit den viktigaste vägen i Österbotten och i var länge den enda landsvägen i Lapplands län.

I Lapplands län kan nästan hela strandvägens längd, 70 kilometer, lokaliseras i terrängen. De bäst bevarade vägavsnitten på över en kilometer där både väglinjen och terrängen finns bevarade är Onkalonperäntie, Onkalontie, Simonkyläntie, Kirkkotie och Palokankaantie i Simo samt Viantie, Hisikankaantie i Keminmaa och Torneå samt Hietaharjuntie, Laivajärventie och Färimäentie i Torneå. I Simo kommun har Simonkyläntie som varit sommarväg ända från 1600-talet, valts in bland Vägverkets museivägar.

I Kemi finns det lämningar efter Österbottens strandväg i södra änden av golfbanan (en grusbelagd stig) och i form av den gamla landsvägsbron över Nauskaoja som ursprungligen byggdes på 1870-talet. Den nuvarande bron är byggd av betong och kallas för Kuninkaantien silta.